Final Fantasy X/X-2 HD Remaster

Jag har länge varit en fan av rollspel, men har också oftast lutat åt den västerländska skolan när det kommer till denna genre. På senare år har jag dock reviderat mina åsikter om många japanska rollspel och, när tillfälle ges, försöker numera ta igen vad jag har missat.

Därför är det ju synnerligen bra tajming att Square Enix älskar att ge ut sina gamla Final Fantasy-klassiker så fort en ny plattform visar näsan på marknaden.

Final Fantasy X räknas av många som ett av de mest tongivande rollspel från PlayStation 2-generationen, och det syns fortfarande ganska tydligt vilken omfattande händelse denna lansering var. Stora delar av den övergripande designen känns fortfarande relativt modern, och det tog inte lång tid innan jag var uppslukad i spelet.

Du tar dig an rollen som Blitzball-stjärnan Tidus, som under en match blir bortsvept av ett gigantiskt monster som anfaller staden Zanarkand. När han vaknar upp befinner han sig på en främmande strand där Wakka och hans lokala Blitzball-lag står och tränar. Alla tror att Tidus driver med dem när han säger att han är från Zanarkand, eftersom denna stad inte har existerat på 1000 år.

De har lånat Carolas fläkt för att skapa en mer dramatisk bild.

Mitt i denna förvirring kastas Tidus även in i de märkliga lokala traditionerna där utvalda människor beger sig ut på pilgrimsfärder för att besegra det ondskefulla monstret Sin för att kunna bringa lugn och ro till området igen. Mycket riktigt är det samma monster som slet Tidus från sin angenäma vardag i Zanardkand, och han känner sig därför motiverad att bidra i denna kamp. Lyckligtvis är Wakka även en beskyddare för Yuna, som nyligen har klarat prövningarna för att ge sig ut på denna pilgrimsfärd. Allt faller på plats och den långa resan kan börja.

Även om bitar av det grafiska av förklarliga anledningar kan se ganska daterade ut är det faktiskt inte något jag ens lägger märke till efter någon timmes spelande. Texturer ser emellanåt väldigt lågupplösta ut, och karaktärsmodeller är något grovhuggna, men detta är mer eller mindre bortblåst när jag väl kommer igång med berättelsen och de underhållande striderna.

Även om jag vanligtvis avskyr frekventa, slumpmässigt förekommande strider är det inte ett superstort klagomål jag har i detta fall. Delvis är det en produkt av sin tid, men striderna har även tillräckligt många nyanser för att det inte ska bli ett tanklöst tryckande på attack. Det hände mig ett par gånger att hela mitt gäng strök med för att jag ville stressa mig igenom striden, och jag fick lära mig en tuff läxa.

Lulu hörde fortfarande den där inre rösten som frågade “Är du säker på att du har tillräckligt många bälten?”

De frekventa striderna är även nödvändiga för att du ska kunna ta dig an det snudd på skräckinjagande sphere grid-systemet som används för att få nya färdigheter. I striderna får du både erfarenhetsnivåerna du behöver för att förflytta dig på brädet och sfärerna som behövs för att låsa upp respektive uppgradering. Det är långt ifrån det mest intuitiva färdighetsträd jag har sett, men efter lite planering (och några misstag) blir det enklare att se vad varje karaktär bör sikta efter.

Trots alla år som spelet har på nacken är det svårt att finna några direkta tillkortakommanden i detta verk, och det syns verkligen att Final Fantasy X ändrade mallen för stora mängder japanska rollspel som kom efter detta. Röstskådespelarna kanske inte gjorde sina starkaste insatser dock, men det är ju också något som har ändrats kolossalt mycket på de två konsolgenerationer som har passerat sedan dess. Wakkas oblygt främlingsfientliga syn på vissa karaktärer kanske inte heller känns fräscht anno 2019.

Final Fantasy X är ju dock inte det enda spel som packades in i denna massiva samling, utan du får ju även Final Fantasy X-2. Även om detta spel är en direkt uppföljare, vilket är sällsynt i denna spelserie, är det nästan svårt att finna likheter mellan dem. Hela berättelsen är dessutom en skarp kontrast till den dystra och gravallvarliga stämning som Final Fantasy X erbjuder. Vi återfinner dock en del av huvudpersonerna, som till exempel Yuna och Rikku, men fundamentet är helt och hållet ändrat.

Japanska Charlie’s Angels ser ganska spännande ut!

Till exempel har det ypperliga turordningsbaserade stridssystemet från Final Fantasy X ersatts med ett aktivt system som inte pausar mellan dina handlingar. Det finns absolut spel som hanterar detta på ett bra vis, men jag lyckas inte riktigt komma överens med hur det fungerar i Final Fantasy X-2.

Inte nog med att händelserna rulla på när du väljer dina handlingar, utan dina karaktärer är inte heller låsta vid en specifik roll eller klass. Detta kan du skifta under stridens hetta, vilket lägger ytterligare ett lager av taktiskt tänk på dina axlar under tidspressen.

Även om jag inte riktigt klaffade med vad Final Fantasy X-2 erbjuder så är denna samling svår att inte rekommendera. Om du bara skulle besluta dig för att hundraprocenta Final Fantasy X kommer du att vara sysselsatt större delen av våren, och att ha detta kanonspel på Switch är i princip den perfekta kombinationen.

Recensionsdata

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Utgivningsdatum: 16/04/2019
Pegi:12
Johan

Johan

Skåning med bred spelsmak, men en förkärlek för berättelsedrivna verk. Trots att jag har spelat spel i nästan hela mitt liv är jag en relativ nykomling till Nintendo-världen. Men bättre sent än aldrig?
Johan

Senaste inläggen av Johan (se alla)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.