The Last Remnant Remastered

Under Square Enix presskonferens på årets E3-mässa fick vi se mycket grävande i deras omfattande arkiv av japanska rollspel, vilket förstås är ypperliga nyheter för alla Switch-ägare. Jag är relativt ny i denna genre, men har tidigt förstått att Nintendo Switch är en av de bästa plattformarna för att uppleva dessa omfattande spel på – i synnerhet när nötande av fiender och nivåer uppmuntras.

En av nyversionerna som både tillkännagavs och släpptes under E3-mässan är The Last Remnant Remastered, som ursprungligen såg dagsljus tidigt under Xbox 360-konsolens livscykel. Det slog väl inte igenom lika brett som varken Microsoft eller Square Enix önskade, men det krävs inte mycket speltid för att se att det finns något visst i detta verk.

I inledningen av berättelsen bekantas du med protagonisten Rush Sykes, som är på jakt efter sin yngre syster. Hon har blivit bortförd av magiker med onda avsikter, och detta väger tungt på Rush eftersom han hade ansvaret för Irina medan deras föräldrar var bortresta på forskningsuppdrag.

Framtiden ligger i VR-monoklar.

Jakten efter Irina leder snart till att Rush snubblar in i djupgående politiska intriger där ett omfattande krig bubblar under ytan. Alla ledare är på sin vakt, och det känns som att minsta lilla knappnål är på väg att utlösa något som inte går att ta tillbaka. Inte helt otippat visar det sig att Rush och Irinas öde är sammanflätat med flera av dessa händelser, och det blir successivt mer intressant och komplext för varje nytt område du besöker och berättelsen utvecklas vidare.

Trots lite platt röstskådespel och ett stereotypiskt gömmer det sig en ganska fängslande berättelse där bakom. Jag känner hela tiden att jag vill ta mig vidare, mycket för att Rush är en ganska sympatisk karaktär som är lätt att gilla. Tyvärr går det inte riktigt att säga detsamma om hans följeslagare, som sällan ges utrymme att visa djup eller karaktärsutveckling.

Den stora centrala punkten i spelet är själva stridssystemet, som försöker skapa något av en egen kategori mellan taktiska strider och traditionella turordningsbaserade rollspelsstrider. Det är både spelets styrka, och vad som emellanåt får mig att vilja slå konsolen i småstycken.

Istället för att ge individuella kommandon till karaktärer ger du generella instruktioner till en grupp, och sedan tolkar de detta lite som de vill. Oftast går detta att balansera ganska väl, men ibland saknas vitala kommandon utan någon synbar logik eller förklaring. Flera gånger har jag legat illa till i en strid och min sista levande grupp har låg hälsa. Då är det ju en bra idé att hela upp sig och omgruppera, eller hur? Fel, säger spelet. Då är det dags att anfalla och dö, och detta trots att jag har en helare i gruppen och alla förutsättningar för att hela. Det är vanvettigt frustrerande i ett redan otroligt utmanande spel.

Terminator-marknadsföringen har verkligen letat sig in överallt i år.

Bossarna är flera gånger så pass utmanande att jag har övervägt att bara ge upp när jag flera gånger på raken har råkat ut för ovan nämnda situation. Ett annat problem är att striderna är väldigt fokuserade på positionering jämfört med dina fiendegrupper, och du har förstås ingen direkt kontroll över gruppernas positioner på slagfältet. Men när allting klaffar känns det så jäkla belönande att jag nästan omedelbart får tillbaka spelsugen igen. Det kan dock vara en lång, lång väg dit ibland.

Tyvärr är det heller inte ett spel där du kan lösa dina problem med att nöta nivåer tills du blir en halvgud, eftersom fienderna skalar med din nivå. Faktum är att erfarenhetssystemet är så komplext och invecklat att flera wikisidor har kalkylblad och ekvationer för att förklara det. Det är lite symptomatiskt för spelet överlag. Det finns så mycket vilja och ambition, men implementeringen är extremt ojämn.

The Last Remnant Remastered är ett spel som jag har svurit över, jublat över och sedan svurit väldigt många gånger till. Det är med andra ord ett spel som är komplicerat att spela under mina dagliga pendlingar. Jag vill verkligen tycka om spelet på alla fronter, men det finns för många fientliga taggar på vägen in till den goda kärnan som spelet faktiskt har. Om du inte har några problem med utmaningar är det definitivt något att kika närmare på.

Recensionsdata

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Utgivningsdatum: 10/06/2019
Pegi:16
Johan

Johan

Skåning med bred spelsmak, men en förkärlek för berättelsedrivna verk. Trots att jag har spelat spel i nästan hela mitt liv är jag en relativ nykomling till Nintendo-världen. Men bättre sent än aldrig?
Johan

Senaste inläggen av Johan (se alla)

Läsarkommentarer (2)

  1. Spelade det här när det var nytt och minns det som väldigt dåligt, tror att jag tröttnade efter några timmar och rörde det aldrig igen. Men av din recension att döma kanske det finns något under ytan som skulle kunna vara något för mig, så man kanske borde damma av den gamla skivan och se om det fortfarande är spelbart på 360:n. Dessvärre verkar det inte fungera med Xbox Ones bakåtkompatibilitet…

    • Det är kanske inte så värst djuplodande i karaktärsgalleriet, men det finns en övergripande berättelse och stämning som fångade mig. Tyvärr grusas mycket av överambitiösa spelmekaniker som skulle behöva lite mer tid i ugnen.

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.