Vissa genrer lyckas med konststycket att för mig vara väldigt lockande, samtidigt som det är skräckinjagande att ta mig an dem. Fightingspel är definitivt ett exempel på detta, då det finns både spel som jag har lagt hundratals timmar på, medan andra ser ut som kärnfysik i jämförelse. I synnerhet de anime- och mangainspirerade fightingspelen har stått för majoriteten av komplexa inslag, och då menar jag både spelandet och själva titlarna på spelen.
Under Night In-Birth Exe:Late[cl-r], vilket är en titel som jag nog aldrig kommer att få min hjärna att koppla, har dock fått bli min inkörsport till denna subgenre som jag så länge har undvikit. Själva grundspelet har hängt med i några år nu, och sedan spelet slog igenom i arkadhallarna i Japan har det kommit åtskilliga portningar och uppdateringar till diverse plattformar. Nu är det slutligen dags för lanseringen på Switchsom innefattar samtliga balansuppdateringar och expansioner.
Eftersom jag känner mig lite mer hemma i 3D-fighters som till exempel Tekken-serien tar jag från början tillfället i akt att använda mig av träningsfunktionen som är implementerad i spelet. Den är väldigt praktiskt upplagd, då det finns tydliga avdelningar för vilken svårighetsgrad de olika genomgångarna har. Det gör att vana spelare inte nödvändigtvis behöver lära sig hur man hoppar, utan kan kasta sig direkt in på nyheter sedan tidigare spel.
Ett annat praktiskt hjälpmedel är uppdragsläget där du kan lära dig att nöta de olika unika attackkombinationer som respektive karaktär har. Här märker jag genast hur mycket träning som krävs för att bli som de som tävlar professionellt, för det blir snabbt väldigt komplext och väldigt tajmingkrävande. Efter en stunds repetition lyckas jag åtminstone rada upp en, i mina mått mätt, respektabel kombo relativt pålitligt och känner att jag är redo för lite utmaning i arkadläget.
Mycket riktigt går det ganska bra till en början mot de enklare AI-styrda kombattanterna, men när svårighetsgraden börjar stiga en aning märker jag att mina grundkunskaper faller som ett korthus. Detta beror ju förstås på att jag behöver tänka den där extra bråkdelen av en sekund istället för att bara instinktivt reagera. Efter ett par utsvävningar mot onlinemotståndare kröp jag snabbt tillbaka i mitt offlinehörn för att slicka såren och öva mer på grunderna.
Spelet är visuellt sett spektakulärt att se i rörelse under de intensiva striderna. Den feedback som allting ger dig som spelare när du landar en lång kombo eller specialattack är väldigt tillfredsställande, och har hela tiden sporrat mig att bli bättre. Den intensiva stridsmusiken frambringar också en hel del adrenalinpumpande ögonblick, och det märks att utvecklarna har finslipat presentationen av detta verk för att träffa rätt varje gång.
Karaktärsgalleriet är ju en väldigt viktig del av varje fightingspel, och Under Night In-Birth har ett väldigt mångfacetterat utbud av färgstarka deltagare. Det finns även en hel del omväxling i hur varje karaktär fungera i stridens hetta, och det gör ju för att man oftast snabbt finner sina favoriter som klaffar bäst med sin egen stil. Jag fastnade till exempel omedelbart för Phonon, som med sin långa räckvidd och effektiva kombinationer med piskan kunde hålla fienden på tryggt avstånd.
Utöver själva striderna finns det även en hel del berättelsesekvenser, dels invävda i arkadläget, men även som en visuell roman i ett separat läge. Tyvärr lyckades detta inte alls fånga mitt intresse, och det blev snabbt något jag bara knappade mig förbi istället. Lyckligtvis är det ändå primärt ett fightingspel, och denna del är med råge bra nog för att stå på egna ben. Det kommer att dröja ett bra tag innan jag kommer att lyckas hävda mig online, men jag har i alla fall upptäckt att denna subgenre inom fightingspelen inte är lika läskig som den ser ut. Åtminstone inte när jag håller mig till arkadläget.
Var först med att kommentera!