Sen till festen: Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors

Min inkörsport till visuella romaner var utan tvekan många av de lysande spel som släpptes till PlayStation Vita. Jag tänker då primärt på titlar som Zero Escape: Virtue’s Last Reward och Danganronpa: Trigger Happy Havoc, där jag verkligen sögs in i den välskrivna berättelsen och alla de bitvis skruvade karaktärerna.

Jag har dock länge haft en plump i protokollet som jag inte har fått tummarna loss att åtgärda, och det är Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors. Trots att jag fullkomligt älskar Virtue’s Last Reward har jag alltså inte rättat till detta misstag förrän nu, men jag är väldigt glad att jag slutligen gjorde det.

999, som för enkelhetens skull kallas, orsakade verkligen vågor när det släpptes 2009 till Nintendo DS. Många utvecklare inspirerades av den mörka tonen i spelet samt den härliga kombinationen av pusselmekaniker och en medryckande berättelse. Det var just själva interaktionen i spelet som lockade mig att plocka upp Virtue’s Last Reward första gången, då många visuella romaner sällan bjuder på mer än att knappa dig igenom dialogen. Som gammal äventyrsnörd tilltalade tankenötterna mig, men sedan stannade jag dessutom för den helskruvade berättelsen.

Om du inte är familjär med upplägget handlar alltså 999 om att huvudkaraktären Junpei och åtta andra karaktärer har kidnappats och låsts in på ett fartyg. Där måste de spela ett spel på liv och död som tar dem genom en rad olika pusselrum. Det dröjer ju dock inte länge innan denna press börjar tära på gruppdynamiken, när de försöker att dels luska ut var utgången är, och dels vem den mystiske spelarrangören Zero är. Ju längre in i spelet du kommer, desto mer börjar respektive deltagare i spelet visa sig ha diverse hemligheter som knyter ihop en tjock fläta av konspirationer.

Vissa sekvenser är mer ordagrant kniven mot strupen än andra.

Nu när jag slutligen har tagit mig igenom 999 rankar jag det fortfarande väldigt högt i jämförelse med vad som har släppts efteråt. Karaktärerna kanske är lite åt det stereotypiska hållet, men det är också en sak som gäller överlag inom genren tyvärr. Det är dock ganska lätt att skaka av sig dessa irritationsmoment när man ställs inför utmanande pussel och pseudovetenskapliga konspirationer vars komplexitet med knapp marginal hamnar på rätt sida av parodi. De långa utläggningarna är dock lite av charmen också, för det märks att författarna har lagt precis tillräckligt mycket tid på att göra research i grundämnet för att kunna spinna vidare på det och skapa något absurt. På bästa möjliga vis.

Det är verkligen synd och skam att varken Zero Escape-serien eller Danganronpa-serien har letat sig till Nintendo Switch, då dessa är visuella romaner som verkligen visar genren från bästa möjliga sida. Låt oss hoppas att portningar är på väg, för fler människor behöver uppleva dessa spel och förvirras av allt från teorier om telepati till kvantfysik.

Johan
Latest posts by Johan (see all)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.