När man blickar tillbaka på några av de stora litterära klassikerna är det få som fortfarande har samma relevans som Mary Shelleys Frankenstein. Under ytan av denna skräckinjagande berättelse finns teman om utanförskap och främlingsfientlighet som bitvis känns precis lika aktuellt idag.
I The Wanderer: Frankenstein’s Creature får vi ta del av en återberättelse av denna klassiska roman med en handfull nya tolkningar för att göra upplevelsen unik. Du vaknar upp i en vit dimma utan att veta vem du är, eller var som har skett. Några stapplande steg avtäcker successivt mer av spelvärlden, och så småningom börjar även färger tillföras för att förtydliga att vår protagonist börjar få grepp om sin omvärld.
Efter lite vandrande når du en by där några barn spelar fotboll, och du uppmuntras att leka med barnen som är glada för att de har hittat en ny kamrat. Plötsligt dyker de vuxna upp med facklor och högafflar för att driva dig ur samhället. Du är trots allt Frankensteins monster.
Rymningen från den hatiska mobben lyckas, och du tar skydd i ett skjul vid en avlägsen gård, där du på avstånd studerar familjen som bor där. Till en början förstår du varken språk eller sammanhang, men med tiden ändras detta tillräckligt mycket för att du ska våga dig på ännu en kontakt med civilisationen. Men är de redo att acceptera dig för vem du är? Är du redo att acceptera dig själv?
Presentationen av alla dessa händelser är utsökt, med miljöer som påminner om akvarellmålningar som känns tidsenliga för originalberättelsen. De skildrar effektivt den skiftande tonen i berättelsen genom färgtonerna i grafiken, vilket är ett bra komplement till dialogen. Dina val i de få konversationer du har med andra människor låter dig antingen spela in i rollen som ett monster, eller försöka med diplomati. Du kommer dock att slussas mer eller mindre åt samma håll oavsett, men det är ändå välkommet att få lite inflytande på berättelsen.
Uppläggsmässigt påminner spelet lite grann om mästerverket Journey, som tar dig på en vandring från plats till plats, och det märks även bitvis att det har varit en inspirationskälla. Musikstilen lutar även åt detta håll, men helheten lyckas inte riktigt knytas ihop lika effektivt. Även om det finns känslosamma ögonblick i The Wanderer också, lyckas det inte riktigt träffa lika hårt som de bättre spelen i denna subgenre.
En stor anledning till att spelet missar målet med lite för bred marginal är den emellanåt riktigt hopplösa styrningen. Den är ibland så pass dålig att jag misstänker att det är någon bugg eller dylikt. Helt plötsligt kan karaktären bestämma sig för att gå i motsatt riktning jämfört med vart du drar styrspaken, och det drev mig till vansinne ett par gånger när jag skulle navigera mig nedför en smal trappa och vägrade att följa mina instruktioner.
Trots att spelet erbjuder både en intressant berättelse och en ganska välskapad stämning blir dessa tekniska hinder i slutänden det som ligger kvar allra tydligast i minnet. Om detta nu är en bugg eller miss i designen som kommer att lösas i framtiden kan det vara värt att kika närmare på, men i nuläget finns det för mycket som stjäl uppmärksamheten från själva spelet.
Var först med att kommentera!