Sen till festen är en ny kategori som vi på Switchbloggen framöver kommer att använda lite då och då, och den baseras på ett koncept som du säkert har sett tidigare på spelforum och dylikt. Det innebär kort och gott att vi tar upp lite äldre titlar som vi av olika anledningar inte har haft tid eller möjlighet att fokusera på tidigare, men som ändå är värda att skriva om.
Vi kommer heller inte låsa oss vid Nintendo Switch som plattform, utan även tidigare Nintendo-plattformar. Här är jag personligen rent allmänt sen till festen, då min första Nintendo-enhet var Nintendo 3DS, så jag har ju en del att ta igen!
Det första inlägget i denna kategori kommer jag att tillägna en hel spelgenre, bara för att vara lite annorlunda jämfört med konceptet som vi har beslutat oss att låna. Under förra årets gång började jag nämligen successivt att utforska japanska rollspel, då detta länge har varit något jag inte har haft speciellt bra koll på. Jag har då och då tagit mig an några av de nyare spelen i genren, som till exempel Final Fantasy XIII och Ni No Kuni: Wrath of the White Witch, men beslöt mig till slut att återgå till när genren verkligen blommade ut – Super Nintendo-eran. När jag sedan summerade 2019 hade jag avverkat följande klassiker:
- Chrono Trigger
- Final Fantasy IV
- Final Fantasy V
- Final Fantasy VI
Även om jag gillar samtliga dessa spel på olika vis blev det dock tydligt att jag blev väldigt bortskämd genom att börja med Chrono Trigger. Även med dagens mått mätt i genren känns det oerhört modernt, och vid tillfället var det så långt före alla andra konkurrerande spel att det knappt gick att jämföra.
Designmässigt är det fortfarande ett mästerverk, inte bara ur ett presentationsperspektiv, utan mycket för att det inte ställer orimliga krav på tidsinvestering. Något jag märkte i Final Fantasy-spelen var att du gärna tillåts att gå vidare i berättelsen utan några större problem i svårighetsgraden, för att sedan chockhöja utmaningsnivån strax innan slutstriderna. I vissa fall gick det att reparera genom att återvända till ett tidigare sparat spel, men överlag är det väldigt svag design när spelet inte förbereder dig på ett lämpligt vis.
Det är dock svårt att vara helhjärtat kritisk på denna front när det gäller spel från början och mitten av 90-talet. Spelbranschen var helt annorlunda på den tiden, och med färre spel som konkurrerade om din uppmärksamhet var det också enklare att motivera sig själv att göra varje liten sak i alla spel du hade.
Många håller ju fortfarande dessa spel högt bland sina absoluta favoriter, och jag kan verkligen se varför också, även om jag är väldigt sen till festen. Mycket av det som håller dessa klassiker vid liv än idag är både den grafiska designen och den fullständigt magiska musiken. Under året slukade dessa soundtrack upp mig så fullständigt att Nobuo Uematsu lyckades bli en av mina mest spelade artister på Spotify under 2019.
De många färgstarka karaktärerna i dessa spel håller också dem aktuella, och då i synnerhet Chrono Trigger som faktiskt bitvis är genuint roligt. Det är svårt att fånga humor i spel, då tajmingen som krävs är svår att förmedla korrekt. Det är väl egentligen bara Final Fantasy V som sticker ut som aningen svagare i karaktärsgalleriet, och det känns som att det var mer fokuserat på spelmekanikerna med jobbsystemet. Gilgamesh är visserligen smått fantastiskt på alla sätt och vis, men var inte tillräcklig för att lyfta berättelsen till de övriga spelens nivå.
Denna resa tillbaka i tiden har definitivt hjälpt mig att sätta hela genren i perspektiv, då det oftast har funnits något som har sett intressant ut men jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vilka aspekter som jag gillar och vilka som stöter bort mig. Den mest uppenbara delen som lockar är ju själva miljöskildringarna och den kulturella skillnaden mot västerländska rollspel, vilket är en frisk fläkt i många fall.
Det är dock när genren faller ner i gamla fällor, som till exempel påtvingat nötande av fiender för att kunna komma vidare som jag börjar titta efter andra spel istället. En annan gammal goding är ju när du tvingas att dela upp dina följeslagare i två eller fler grupper, och om du inte har levlat upp och utrustat alla precis lika mycket är det kört. Tyvärr finns det ju fortfarande en del utvecklare som kör efter denna devis för att framkalla en ”retrocharm”. Det finns ju säkert en del som är ute efter detta fortfarande, men det är inte direkt vad jag eftersöker i genren.
Jag måste dock erkänna att jag överlag har blivit ganska biten av genren, och kan nu även räkna mig själv som en Final Fantasy-fan. Därför har jag även fortsatt min resa genom serien med Switch-versionen av Final Fantasy VII. Kanske kommer jag att ha ytterligare en summering av mina intryck av Final Fantasy VII till IX vid denna tid nästa år?
Var först med att kommentera!